Fittja vid Vallentunasjöns östra strand har sitt namn av det fornsvenska fit som närmastkan ges tolkningen "sank strandäng".

Belägg för bosättning under yngre järnålder ger de två närbelägna gravfälten.På det ena finns en ovanlig fornlämning - en ca 1 x 1 m stor sten, lågt upplyft på 3 mindre stenar - som troligen är äldre än gravfältet. Uppallade stenar, i Riksantikvarieämbetets fornminnesinventering ibland kallade "offerstenar", förekommer efter östra och norra Sveriges kusttrakter i anslutning till rösen och andra lämningar från bronsåldern.

Följdriktigt finns på det andra gravfältet ett röse invid "offerstenen" vilket gör en datering till detta skede mycket trolig.

Fittja förvärvades på 1890-talet av Murbeckska skolan som var "en inrättning för fattiga flickors uppfostran till dugliga tjenarinnor". Verksamheten bedrevs vid gården mellan 1900 och 1934. Sedan 1967 ingår Fittja i Mellansjö skolhem som drivs av landstinget. Av den forna lantgården, en gång ett av hemmanen i Fittja by, återstår idag inte mycket mer än den vitreveterade manbyggnaden som har sitt utseende från 1800-talets senare del.

Tre gårdar fanns i byn när laga skifte förrättades 1830. En, i kronofjärdingsmannen Carl Larssons ägo, fick flytta ut och blev till Ängby.

Nygård bildades genom avsöndring från Fittja omkring sekelskiftet 1900.

År 1830 så styckades alltså området runt Nygårds Värdshus upp. På den tiden så kallades området för Fittja By. Man styckade upp Fittja By i tre gårdar Fittja nr 1 - idag kallat Nygård, Fittja nr 2 - idag kallat Fittja gård samt Fittja nr 3 - idag kallat Ängby gård.

Under några decennier därefter brukades Nygård av självägande bönder för att sedan förvärvas av en kanslisekreterare vi namn Pauli.

I slutet av 1890-talet såldes Nygård till rosshandlare Olaus

Olsson. Olsson var grundare till den mäktiga kolimportfirman med samma namn. Nu hade också grosshandlarkulturen och penningamakten gjort sitt intåg på Nygård.

Denna tid blev revolutionerande för Nygård och dess utseende. Den traditionella bondstugan revs och en modern grosshandlarvilla uppfördes.

Olsson verkade inte ha några större ekonomiska problem då han lät beställa råhuggen sten till stenfoten från Norrtäljetrakten. Byggnaden stod klar 1902 och ansågs då som toppmodern och extremt luxuös. Det sägs att arbetarna på gården inte ens hade rätt att passera på andra sidan trädgårdsstaketet.

Under årtalen 1914-1918 bytte Nygård ägare ett flertal gånger. Olsson sålde till Häradshövding Lagerstedt för att ett par år senare köpa tillbaka gården. Nästa gång sålde han den till en bankman som hette Jonsson.

Under många år hade Spårvägsmännen försök att hitta en rekreationsplats för dess anställda men var det inte fel läge så var det ekonomiska problem. En förening bildades och med hjälp av olika donatorer så bildades Spårvägspersonalens Andelsförening Lignero u.p.a.

Man hade tillslut hittat sitt drömställe - Skålhamra i Täby på andra sidan Vallentunasjön. På vägen hem från titten på Skålhamra så passerade man Nygård när någon plötsligt utbrister - - - Det där vore någonting för oss, om det vore till salu.

Redan veckan därpå ser man annonsen från Tjäders fastighetsbyrå att Nygårds är till salu. Kommittén och styrelsen beslutade om att köpa detta ställe.

Nu var ännu en epok avslutad på Nygård - Grosshandlaretiden. För dörren stod nu att arbetare skulle få en rekreationsplats i den förnäma byggnaden.

I september 1922 så var affären klar, man hade köpt egendomen Fittja nr 1 kallat Nygård i Täby Socken. Priset man betalade kontant var

140 000 sek plus 10 000 kronor för inventarier och möbler. Husen hade förfallit en hel del under de många ägarbytena de senaste åren, man var därför tvungen att sätta i gång med ganska omfattande reparationsarbeten.

Den 27 maj 1923 var dock alla reparationsarbeten klara och det var dags för stor invigning. Inbjudna var fackliga organisationer, förbundsstyrelsen, spårvägsförvaltningen och pressen. Kalaset kostade mycket pengar, men det gav också mycket tillbaka i form av foton och texter i en hel del av Stockholms dagstidningar. Man fick också bidrag på två tusen kronor av spårvägsbolaget, dessa pengar gick till bibliotek och prydnader till hemmet.

Ganska snart uppstod ett problem för styrelsen, man hade inte tillräckligt med vatten för att tillgodose de behov som fanns och ökade med åren. Man blev tvungen att borra en djupare och större brunn. Den brunn man hade räckte helt enkelt inte till, dessutom pumpades vattnet upp med vindkraft och blåste det inte tillräckligt så kom det inte fram något vatten. Då var man tvungen att bära upp vatten till hushållen. Man bestämde sig för att diamantborra i berget precis där vattencisternen låg. Efter trettiometer hade man ett tillräckligt bra vattenflöde för att man inte skulle länsa brunnen.

Åren gick och besöksfrekvensen var högre än beräknat, man kände att man behövde bygga ut, samt att lokalerna behövde fräschas upp. Pengarna var slut och man vände sig till sin arbetsgivare AB Stockholms Spårvägar. Under tiden de funderade på förfrågan från föreningen så kontaktade man arkitekt E.Rudskog.

Han fick sina förslag godkända och antagna. Förslagen var omfattande, hela huset skulle göras om och frächas upp bla ; sammanslagning av dåvarande matsal, salong och sommarveranda till en sammanhängande matsal.

Inredning av vindsutrymmet till sovrum 7, 10, 11 samt badrum. Upptagande av takfönster för ljusinsläpp i övre hallen. Man var vidare tvungen att lägga om hela elnätet, samt dubbelfasa strömmen så att man skulle få samma strömstyrka som i Stockholm, dvs 220 volt. Strömstyrkan i Täby var nämligen endast 127 volt. Detta orsakade en del besvär då man ville använda sig av maskiner så som strykjärn och radio. Man skulle också ta bort samtliga kakelugnar och huset skulle förses med centralvärmeanläggning.

Kostnaden beräknades till 40 000 kronor, detta belopp lyckades man låna av spårvägsbolaget. Beräkningen visade sig, då som nu, inte riktigt stämma tex hade man glömt att räkna med kostnaden för dragning av oljeledningarna. Extrakostnaden blev

19 000 kronor. Detta belopp lyckades man på goda villkor låna av samorganisationen.

Våren 1938 stod huset klart, all var nytt och fräscht - trodde man. Man tvingades konstatera att det inte fanns något avloppssystem till de moderna vattentoaletterna. Efter mycket förhandlande  fick man med nöd och näppe lov att dra avloppssystem under Vallentunasjön. Nu var det dags för sprängning, avvägning och grävning för avloppet till en kostnad av ytterligare 15 000 kronor.

När ombyggnaden var klar så beslöt man att öppna hemmet året runt. Man kunde nu ha personal som tog emot och höll ordning i huset.

Som beskrevs tidigare så försvann alla vackra kakelugnar, man lyckades dock att bevara en. Den finns i den nuvarande salongen på övervåningen, det som då var rum 6. När Spårmännen köpte Nygård så uppgavs det att Olaus Olsson specialbeställde denna till sin dotter. Guldinläggningarna i denna består av 18 karats äkta bladguld. Den uppges ha kostad 11.000 kronor på den tiden, ett svindlande belopp. Man var också tvungen att få specialtillstånd från regeringen för att få använda denna typ av guld. Vi har idag restaurerat kakelugnen och är mycket glada att återigen kunna elda i den.